Fotbojan på och tiderna inställda

 

Då har dom varit här och satt på min fotboja. 

Jag bröt ihop när vi satte oss ner, vet egentligen inte varför men jag har varit så nervös för det hela. Den spänning och nervositet som byggts upp kom bara. Och nej, det var inte heller här något ful-gråt. (Alex frågade mig efteråt när jag berättade om att jag började gråta: "Åh, nej det var väl inte ful-gråten?") hahaha!

Dom va tre styck. Två män och en kvinna. Väldigt trevliga och gemytliga personer. Dom började med att gå igenom alla handlingar, reka av huset och sen var det dags att koppla på och mäta ut. Jag fick gå in i alla rum och alla hörn. Trädäcket får jag lov att vara på då jag röker så det var snällt. Den skulle läsa av stegen jag tog och registrerade punkterna i hörnen med ett ganska gällt högt pipande.  

Jag fick ett pappersschema på vilka tider jag har att förhålla mig till. Både till och från jobb. 06:10 ska jag gå ut. 16:50 ska jag vara hemma. Jag sa att de tiderna nog måste justeras lite då jag oftast är hemma något tidigare än så. Det skulle vi göra efterhand. Även på sändaren som dom kopplade upp kan jag gå in och se två veckor fram på schemat. Grönt för utevistelse, rött för att vara hemma. 

Tar nog bara tid att känna att det är just den extra friheten man kommer bli berövad. 

Dom bemötte mig super väl. Var väldigt förstående när jag började gråta och var väldigt tydliga med svar på mina frågor. 

Dom tog både utandningsprov och urinprov när dom satt på mig bojan. Detta för att utesluta alkohol. Hade jag varit bakfull med promille, hade dom även kommit flera ggr tätt efter att jag fått på mig fotbojan för att säkerställa att promillehalten går ner. Men jag blåste noll och urinen visade ingenting. 
Lite genant dock att ha en främmande kvinna i mitt eget hem som följer med mig in på toaletten och ska göra det så "normalt" som möjligt. Jag vet dock att det är vanligt för som då jag själv jobbat inom hemtjänsten och där gjorde vi ju samma. Inte urinprov på det viset kanske men ja, ni förstår poängen. 

Nu har dom åkt och två timmar har gått sen dess. Vet inte varför men jag har kommit på mig själv med att flertalet ggr kolla på klockan. Räknar jag ner? Eller vad är det jag kollar. Det är 40 dagar kvar så jag tror inte att en minut hit eller dit påverkar den tiden så mycket. Men men, hjärnan fungerar på de mest konstiga sätt. :)

Känns som att jag inte riktigt vet vad jag ska hitta på med. Alex klipper gräset. 

Dom har redan ringt upp mig en gång på enheten. Ett kontrollsamtal. Det gick ju bra, men jag trodde inte det skulle vara såhär hela tiden. Kändes märkligt. 

Lilltösen som var hemma när dom var här, byggde koja med Alex under tiden och reagerade inte värst mycket på att här va folk. Hon va inte så intresserad. Den stora tösen är hos sin pappa denna helgen så hon slapp iaf se mig bli kopplad med den runt ankeln. Den lilla tösen har fått veta att jag har en stegräknare på och att enheten i vardagsrummet absolut inte får röras. Hon verkade obrydd och är nu inne hos grann-tösen och leker. 

Jag tar en kopp kaffe till på altanen och begrundar mina hyss. 

Kommer göra ett inlägg om hur jag handskas med det hela inför mina döttrar. Men det gör jag vid annat tillfälle. 

Ja då är den på, vi hörs!