Dagen innan fotbojan kopplas på...

Då är det dagen innan som jag ska bli kopplad ihop med fotboja. 

Min hjärna och mina känslor går på hel-spinn. Jag har ångest och jag mår lite illa. Jag är nervös och vet inte riktigt vad jag ska vänta mig. Så klart i faktatext så har jag läst vad jag kan förvänta mig och vad som förväntas av mig, men jag är nog inte riktigt förberedd. Eller ja, på något vis är jag nog det, för jag har mentalt ställt in mig på det. Med tanke på min handling är det inte mer än rätt att det blir såhär för mig. 

Jag har förlikat mig med tanken att jag som alla andra ska ta mitt straff och bara det har tagit mig lite tid att göra. Jag har efter händelsen både gjort rätt för mig inom socialen, inom min alkoholhantering men absolut främst har jag byggt upp det jag miste med mina underbara döttrar. Tillit och trygghet. De två främsta saker barn ska känna från sina föräldrar. Jag skäms bara jag tänker på hur det måste ha känts för dom. Det har jag jobbat med i mer än 6 månaders samtalsterapi efter händelsen för att acceptera och se att misstag kan rättas till. Jag vet vad jag gjorde för fel. Både i handling och i beteende och även att jag inte var där för dom på det vis dom förtjänar. Jag var inte där just den tiden i mitt liv. Men nu ska jag gottgöra den sista instansen för detta. Rättsliga straffet. 

Vi har haft fyra härliga veckors semester och imorgon, fredagen innan jobbstart ska dom komma hit och koppla på mig. Detta är sinnessjukt, detta är hemskt och detta är så INTE jag...  Som jag nämnde ovan har det tagit mig lång tid att ens kunna prata i ämnet och om händelsen utan att min mage vänt sig ut och in av ångest. Jag har gått med så dåligt samvete och en skam att jag inte ens kan sätta ord på det. Jag har jobbat så mycket med mig själv för att gå till botten med den ständiga frågan: Varför? Det har också känts som att det blinkat en neonrosa skylt i min panna med mina felsteg och mina skamliga handlingar. Men jag är glad att jag tar mitt straff på alla tänkbara plan, då detta verkligen visar mig vad jag inte vill hamn i igen. 

Jag hoppas att denna period i mitt liv kommer gå bra och att jag klarar detta 

Hur har jag då hamnat här i denna situation:

Jo, jag ska berätta kortfattat om hur jag kommit hit. Hur jag har hamnat här. En heltidsarbetande kvinna, med två barn och välskött hem. Sambo och hund. 

Jag har blivit dömd för grov rattfylla. Jag blev dömd till 2 månaders fängelse i Halmstads tingsrätt i Maj månad 2025. Händelsen i sig ägde rum Mars 2024. Vi firade påsk på en camping i Sverige när jag bestämde mig för att jag skulle sova i bilen. Hur saker och ting sen skedde är för mig ett "blurr" men vittnen säger sig ha sett mig framföra fordonet på campingens parkering. För detta blev jag misstänkt för rattfylleri och polisen tog mig med in på station. utandningsprov och urinprov togs på station, jag fick åka hem två timmar senare.  Ungefär 8 månader senare blir jag uppringd och delgiven att det rörde sig om grov rattfylla. Promillehalten uppmättes till 2.0. (jag kommer i mina kommande inlägg specificera mer, gå mer djupt in på allt som skedde runt omkring, men jag vill att man ska veta bakgrunden till straffet och domen innan man börjar läsa) 

I maj blev det tingsrätten och redan samma dag blev jag dömd till fängelse. Detta omvandlades till fotboja. IÖV. 

Efter dom, hade jag tre veckor på mig att överklaga, men jag fann ingen mening med det. Jag valde att ta mitt rättsliga straff då jag redan tagit mitt straff via socialen vad gäller familjen och barnen. Jag gick hos familjebehandlare i över 6 månader efter händelsen och jag redde ut en hel del av den grund som låg för det val jag gjorde där och då. Det liv jag var på väg att skaffa mig. Jag vill aldrig hamna där. 

Kriminalvården kontaktade mig och gjorde utredning om fotboja var aktuellt för mig och det visade sig att jag var en bra kandidat för detta. Vad som helst kände jag,  men inte anstalt. Det är så långt ifrån min syn på mig själv, även om jag vet att jag gjort mig skyldig till att kunna ingå i det.  

Utredningen innebar en hel del frågor. Både om min livssituation men även om alkohol och drogvanor. Inte så förvånande med tanke på min dom. 

Nu är det iaf dags att ta mig igenom min fotboja. Få vardagslivet att fungera med tider, utegångsförbud, permissioner, barn, skola/förskola, jobb, hushållssysslor etc. 

Jag hoppas att detta ska gå bra och såklart ge mig den där sista medvetenheten om vart jag aldrig igen ska hamna....